Dags att lämna hemma öarna och vända kosan söder ut. Vi tog med oss all packning och begav oss ner vid sju för att äta frukost. När den var avklarad begav vi oss till bussterminalen där vi tog bussen ut till flygfältet. Flygfältet var mindre men hade en internationell och inrikes avdelning.
ANA flighten lyfte vid lunchtif från ett disig Kagoahima. Debhade inget bälte för barn så Dante fick sitta i knät under flighten. Flygningen tog ca en och en halv timma. Landningen på Okinawa var genom flygbasen som ligger där. Fullt av strids och spaningsflygplan uppställda vid vingspetsarna på vårt plan.
Då det är inrikesflyg var det bara att hämta valan och kliva ut. I terminalen stod det folk och väntade på en massa företags resenärers de stod med Leos (hawajanska blomsterband) och hängde på dem när de kom. Nu är det varmt dessutom. Mors kamrat Kyoko och hennes äldsta son kom och tog emot oss. Kyoko och mor har inte träffat varandra på 30 år, men som med alla goda vänner är det som om det vore igår. Kyoko har .bott hemma hos mina föräldrar i Sverige ett par månader då hon pluggade svenska. Lite av de gamla svenskan satt kvar. Hennes son hade en stor Toyota med 8 sittplatser som han skjussade oss till hotellet med. Med tanke på att han har fem barn förstår jag valet av bil.
Vi checkade in på ytterligare ett Toyoko inn. Då klockan inte var tre lämnade vi packningen på hotellet och åkte iväg till en nudelrestaurang. Det var en riktigt genuin Okinawa nudelbar med deras delikatess långkokt fläsket som är i upplösningsrillstånd. Köttet är så mört att det med enkelhet separeras med pinnarna. Soppan är mustig från köttet och nickarna gjorda på vete. Till detta häller man på en chili äolja efter behag för att få upp styrka efter tycke och smak. Detta var helt galet gott.
Efter lunchen blev vi skjussade till en trädgård som började i en brant backe. Det gissade sig vara den bakre och mindre kända ingången till Okinawas palats. Detta är ett pågående restaurerings projekt då originalet förstördes under kriget. Vi vandrade genom slottsområdet och möttes sedan upp av Kuokos son igen, han hade varit iväg och hämtat barn på dagis. Nu begav vi oss iväg på riktigt safari. Upp i nerven på så branta vägar att jag undrade om motorn skulle orka med och underredet drog i både en och två gånget när körde på de kuperade vägarna. Fast han hade gps hade klara problem att komma fram till målet. Det visade sig att Kyokos vän är en av de få kvarvarande svärdssmederna i japan som lever heltid på sitt yrke. Hans fru gjorde japanska lackarbeten och smiddestålet. Vilka konstverk och vilka klingor. Då tillverkning av klingor sker tillstånd för respektive klinga har han kommit på lite alternativa arbeten, fantastiskt vackra pappersvikter och brevknivar. Brevlnivarna har samma klinga som katalansk. Det vill säga en kirurg skulle vara nöjd med skärpan. Han visade gamla dokumentärfilmer om när han och fyra andra kämpade på som lärjungar för hans mästare en gång i tiden och så visade han en dokumentär där han gjorde en kåtans. Otrolig häftigt och intressant. Bara att få se deras hem uppe på berget med papper, böcker, järnmalm från sekelskiftet, knivar huller om buller var kul. Det här är inget som en vanlig turist får se, vilket gjorde det extra kul. http://www.h5.dion.ne.jp/~kaneru/top.html
Efter att vi tagit oss ner för berget begav vi oss till en klassisk japansk restaurang i ett flådigt varuhus. Dit kom även resten av Kyokos familj. Hennes man, barnbarn och den andre sonen. Jag tog in en klassisk rätt med risbädd med äggstanning och tonkatsu. Susanna tog in ett set med tempura, sushi, äggstanning och soppa.
Väl tillbaka till hotellet nattade Susanna barnen medans jag följde med mor för att kolla upp var bustationen låg. När jag kom tillbaka var jag så trött at jag somnade rakt av.
För omväxlingsskull bor vi hägg upp i huset, 13 våningen med utsikt över staden. Riktigt trevligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar