Vi fick alla några timmars sömn i natt. Sälv hade jag glömt stänga av väckarklockan på mobilen, så det var bara att palra sig upp och stänga av. Efter det låg jag och läste på om normalzoomsobjektiv till Canon-kameor, då min behagade att sluta att fungera under gårdagen. Rätt land att gå sönder i.
Vid niotiden gick ner till frukosten. Den bestod av en buffé av risbollar, missosoppa, kokta ägg, picles och toast. Mycket gott.
Strax efter tio kom far och mor till hotellet. Vi begav oss till tbanan och åkte längre in i Shinsaibashi. Vi gick av vid Denden fiende och begav oss på kamera jakt. Interner och koncernstora butikskedjor verkar ha dräpt sin beskärda del av små nischbutiker även här.
Först gick vi in på shoppinggatan för restauranger. Här finns det butiker för allt vad en restaurang kan behöva. Bestick, låtsas mat för skylltfönstret, köksutrustning, kockkläder...här är meckat för en restaurangnörden. Vi fick tag på nya pinnar till barnen. Ett övningsset till Dante. Yumi chockade på morgonen med att ha grymt tight pinnföring. Plockade risbollar på morgonen osv. Imponerande vad det släppt för henne under veckan hon varit här.
Vi åt lunch på en Okonomiyaki restaurang. I varje bord var det en stekhäll nerfälld som personalen stekte upp Okonomiyalin åt dig på. Jag provade en med fläsk och kimchi (ja, ja, liten asiatisk cross over, men what the check). Susanna provade en med ramen som stektes in i smeten. Stora bonitoflakes häldes över den ostektasidan innan den vändes. Smaken av boniton blev anorlunda när den långsamt stektes in, intressant och ett bra tipps att använda själv i framtiden. Alla varianterna var väldigt goda.
Jakten på kameradelar fortsatte. Vi kom ut Osakas 5th aveny där Louise Viton lägg vägg ivägg med Gucci osv. In på varuhuset Daimaru som är något av ett NK på lyxiga steroider. Här tog vi en kaffe där varje kaffelopp förärades med ett eget motiv i mjölken. En var ett björnansikte, nästa katt osv. Annorlunda mot det vanliga hjärtat man brukar få.
Slutligen kom vi fram till Kamera Naniwa. Det märks att kineserna har börjat resa. De är överallt och de prutas och tjattrade. Verkade inte helt uppskattat. Det roliga var att de hela tiden ville ha Made in Japan. Om de fick det köpten allt de fick tag på. Om det var Made in China eller Taiwan fnyste de och ville inte ha grejerena för de vistelse hur kvalitén var. Ha ha. Mycket tillverkades i Thailand nu och leveranserna led fortfarande översvämningarna där. Inget nytt objektiv då det var två veckors leveranstid på det.
Klockan närmade sig sex och vi var nu ganska nära hotellet igen. Mor och far tog tbanan hem till moster och vi lunkade hemåt. Alla var trötta så det blev lite Crocettas, carage (friterad kyckling), cup noodles, lite risbollar och lager. Sapporo körsbärsblomsmotiv edition. På vägen hem gick vi förbi en nudlebar som var ett hål i väggen med en långbardisk bara, fast utanför hade de en skön reklamskyllt som var en stor nudelskål ovanpå en pelare som ett par pinnar lyft upp låtsas nudlar ur. Fräck och iögonfallande. Vi gick även förbi en butik som bara verkade saluföra italienska sportcyklar. Då pratar vi om dyrgripar runt 30-50K kr och uppåt. Tillfråga på allt står en använd De Rosa utanför butiken. Vem hade vågat lämna en sån dyrgrip någonstans förutom i sitt privata bankvalv, någon annanstans i världen. Only In Japan, säger jag bara.
Vid niotiden gick ner till frukosten. Den bestod av en buffé av risbollar, missosoppa, kokta ägg, picles och toast. Mycket gott.
Strax efter tio kom far och mor till hotellet. Vi begav oss till tbanan och åkte längre in i Shinsaibashi. Vi gick av vid Denden fiende och begav oss på kamera jakt. Interner och koncernstora butikskedjor verkar ha dräpt sin beskärda del av små nischbutiker även här.
Först gick vi in på shoppinggatan för restauranger. Här finns det butiker för allt vad en restaurang kan behöva. Bestick, låtsas mat för skylltfönstret, köksutrustning, kockkläder...här är meckat för en restaurangnörden. Vi fick tag på nya pinnar till barnen. Ett övningsset till Dante. Yumi chockade på morgonen med att ha grymt tight pinnföring. Plockade risbollar på morgonen osv. Imponerande vad det släppt för henne under veckan hon varit här.
Vi åt lunch på en Okonomiyaki restaurang. I varje bord var det en stekhäll nerfälld som personalen stekte upp Okonomiyalin åt dig på. Jag provade en med fläsk och kimchi (ja, ja, liten asiatisk cross over, men what the check). Susanna provade en med ramen som stektes in i smeten. Stora bonitoflakes häldes över den ostektasidan innan den vändes. Smaken av boniton blev anorlunda när den långsamt stektes in, intressant och ett bra tipps att använda själv i framtiden. Alla varianterna var väldigt goda.
Jakten på kameradelar fortsatte. Vi kom ut Osakas 5th aveny där Louise Viton lägg vägg ivägg med Gucci osv. In på varuhuset Daimaru som är något av ett NK på lyxiga steroider. Här tog vi en kaffe där varje kaffelopp förärades med ett eget motiv i mjölken. En var ett björnansikte, nästa katt osv. Annorlunda mot det vanliga hjärtat man brukar få.
Slutligen kom vi fram till Kamera Naniwa. Det märks att kineserna har börjat resa. De är överallt och de prutas och tjattrade. Verkade inte helt uppskattat. Det roliga var att de hela tiden ville ha Made in Japan. Om de fick det köpten allt de fick tag på. Om det var Made in China eller Taiwan fnyste de och ville inte ha grejerena för de vistelse hur kvalitén var. Ha ha. Mycket tillverkades i Thailand nu och leveranserna led fortfarande översvämningarna där. Inget nytt objektiv då det var två veckors leveranstid på det.
Klockan närmade sig sex och vi var nu ganska nära hotellet igen. Mor och far tog tbanan hem till moster och vi lunkade hemåt. Alla var trötta så det blev lite Crocettas, carage (friterad kyckling), cup noodles, lite risbollar och lager. Sapporo körsbärsblomsmotiv edition. På vägen hem gick vi förbi en nudlebar som var ett hål i väggen med en långbardisk bara, fast utanför hade de en skön reklamskyllt som var en stor nudelskål ovanpå en pelare som ett par pinnar lyft upp låtsas nudlar ur. Fräck och iögonfallande. Vi gick även förbi en butik som bara verkade saluföra italienska sportcyklar. Då pratar vi om dyrgripar runt 30-50K kr och uppåt. Tillfråga på allt står en använd De Rosa utanför butiken. Vem hade vågat lämna en sån dyrgrip någonstans förutom i sitt privata bankvalv, någon annanstans i världen. Only In Japan, säger jag bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar